På pendeltåget har årets första bok avslutats; Siri Hustvedts Vad jag älskade. Min förhoppning är att en skönlitterär bok ska fungera som en sköld mot onaturligt sociala pendlare…
Så, till boken. När konsthistorikern Leo köper en tavla av konstnären Bill inleds en lång vänskap mellan de båda, deras hustrur och deras jämngamla söner. När Leos tillvaro slås i bitar finns Bills familj där och får en allt större betydelse för Leo. Hans vänskap med Bills son Mark fördjupas men något står inte rätt till med den till synes trevlige och charmige Mark.
De första sidorna är jag lite otålig över det långsamma tempot i språket men snart är jag fast. Utifrån Leos berättarröst skildras familjernas liv kring 1980-talets akademiska värld och konstscen i New York. Jag gillar att karaktärerna nördar in så på dessa områden, så mycket att jag blir nyfiken på vissa av de forskare som det refereras till… Tragedin drabbar Leo (och läsaren) från ingenstans och Leo måste sakta tar sig tillbaka. Så långsamt att man knappt märker det blir dock berättelsen åter allt mörkare när Leo dras in i den gåtfulle Marks värld. Det är en suggestiv berättelse som jag har svårt att lägga ifrån mig, berättad på ett fantastiskt sätt!
Betyg: 
