Så äkta att jag är beredd
att stå vid hennes fönster,
se in på henne i sin bädd.
Åh, blonda dygdemönster.

Jag förföljer en person.
Det är då visst och sant.
Men detta anar inte hon.
Så se mig som charmant.

Hur som helst finns det en militärmyt om ett annat material som fyllde sin funktion på ett helt annat sätt än min gymklädsel. Enligt denna myt började brittiska armén använda de röda rockarna därför att det inte gick att utskilja blodfläckar på det röda tyget. Det skulle ha varit ett funktionsmaterial som hette duga, en riktig superfärg som höjde moralen till skyhöga höjder. Tyvärr är det bara en felaktig föreställning. Blod på rött tyg ser svart ut. Dessutom behöll rockarna sällan sin scharlakansröda färg i fält. Färgämnena som användes fram till 1800-talet lämnade en del övrigt att önska. Beroende på klimat kunde en fältuniform med tiden anta både rosa och rödbruna nyanser.

Eddie som rödrock.

Så här såg rådhuset ut kring sekelskiftet 1800/1900.

En stad värd namnet behöver ett rådhus. När askan skyfflats undan spottade man därför i nävarna och byggde ett nytt. Våren 1776 stod detta färdigt. Men de som idag sitter där och sörplar kaffe och trycker i sig bakverk skulle knappast känna igen detta nybygge. Sitt nuvarande utseende fick huset först i samband med en omfattande ombyggnad 1853, för övrigt samma år som Sverige drabbades av en andra koleraepedimi.

Rådhuset har använts till mycket genom åren. Förutom rådssal har där funnits våghus, skola, lärarbostad, polisstation och arrest. Byggnaden har hållit med utrymme för hembygds- och fornminnesföreningar, och här har drivits museiverksamhet i drygt ett halvt sekel. År 2003 öppnade Café Rådhuset.

Nio år senare klev två människor med osedvanligt kraftig benstomme in genom portarna: Vim och Mr. Späck

Övervåningens interiör idag.

Mr. Späcks diet, anpassad för träning och viktnedgång.

Sisyfos kämpar med sin sten.

Just nu känns det hopplöst och meningslöst. Ett evighetsgöra. Det verkar inte bli någon förändring heller.

Jag häver mig in och sliter en timme. Svettas, gråter, dreglar. Jag tillber varenda avgud, ande, demon, ja varenda nymf som någonsin förärats med ett namn. Jag behöver lite övernaturlig handräckning här, tack! När passet sedan är över torkar jag bort blodet jag spottat ut över bröstet. Lyfter på tröjan, och se där. Där är den. Samma gamla välbekanta bukjävel. Stinnare än någonsin är den. Svetten gör att den glänser som någon sorts maträtt som hör hemma på julbordet.

Trodde ni kanske att feta människor känner sig fräscha på gymmet bara för att de påbörjat ett nytt leverne? Ni trodde i så fall fel.

Den fete var naturligtvis jag.

Gymmet ligger nära hemmet och det tog mig endast tio minuter att vagga ditt. Som en strandad blåval vältrade jag mig upp på andra våningen. Under den åtsittande tröjan kändes magen som en gigantisk badboll fylld med tran. En stor spegel på vägen avslöjade att jag inte borde ha rakat av skägget. Vilken idiot jag var. Istället för att se lätt ovårdad ut i ansiktet visade jag nu upp varenda haka för omvärlden. Det kan du inte göra något åt. Du måste koncentrera dig på gymmet nu.

Gymmet ja. Jag var inne. Det var dags. Det fanns ingen återvändo. Åh, Herregud! Ingen återvändo. Jag grep tag i den mentala eldkastaren, redo att steka de muskulösa, anabolstinna halvidioter som snart skulle hånle åt min trinda uppenbarelse. Jag skulle bränna dem till aska, och sedan skulle jag skrattande smeta ur deras förkolnade kvarlevor på det nybonade golvet med mina nya träningsskor. Skärp till dig nu, ditt psykfall! Väx upp! Ingen jävel här bryr sig om hur du ser ut. Du är snart fyrtio och det är inte normalt att tänka som du gör.

Ja, skärpning. Det var vad som krävdes. Skärpning var ordet för dagen. I huvudet avväpnade jag mig själv. Jag kunde faktiskt höra hur det slamrade av metall när eldkastaren for i golvet. Är jag galen på riktigt? Ja, troligtvis, men strunta i det nu. Fokusera! Bakom en disk stod en vältränad människa som såg ut att jobba där. Den slutsatsen drog jag eftersom hon bar en tröja med gymmets namn på. Vad sägs om det, Watson? Med falsk självsäkerhet och ett tillgjort hajgrin stegade jag fram och sade:

”Jag är Mr. Späck. Jag är här för att träffa min instruktör.”

Men det finns en lösning. Precis som min medbloggare Vim har jag nu skaffat tillträde till ett gym. Jag har också ordnat träningskläder. Tyvärr kunde jag inte hitta några röda sådana, men kanske kan de röda ränderna på mina nya adidasbyxor tillföra lite extra energi. Hur som helst ska fettet bort. Löpband, vikter, simhall och hemska träningsmaskiner är vad som gäller framöver.

Gammal hederlig träningsmaskin