Sisyfos kämpar med sin sten.
Just nu känns det hopplöst och meningslöst. Ett evighetsgöra. Det verkar inte bli någon förändring heller.
Jag häver mig in och sliter en timme. Svettas, gråter, dreglar. Jag tillber varenda avgud, ande, demon, ja varenda nymf som någonsin förärats med ett namn. Jag behöver lite övernaturlig handräckning här, tack! När passet sedan är över torkar jag bort blodet jag spottat ut över bröstet. Lyfter på tröjan, och se där. Där är den. Samma gamla välbekanta bukjävel. Stinnare än någonsin är den. Svetten gör att den glänser som någon sorts maträtt som hör hemma på julbordet.
Trodde ni kanske att feta människor känner sig fräscha på gymmet bara för att de påbörjat ett nytt leverne? Ni trodde i så fall fel.