Berättelsen:
Mina kunskaper om europeiska klädskapare är kraftigt begränsade så jag visste inte riktigt vad jag skulle förvänta mig av filmen om Coco Chanel. Med Audrey Tautou i huvudrollen gestaltas barnhemsflickan Gabrielles väg mot att bli det tidiga 1900-talets modeikon Coco Chanel. Coco lämnar sitt jobb som sömmerska (och varietéartist på ett tvivelaktigt ölhak) och åker till den rike Balsan, som hon nyss har haft en kortvarig (och från hennes sida motvillig) flört med. En stormig och underlig relation uppstår, baserad på ett ömsesidigt utnyttjande; Coco vägrar lämna lyxen på Balsans residens samtidigt som Balsans omsorger innebär sex på hans villkor och att han i sociala sammanhang pratar över hennes huvud och gör sig rolig på hennes bekostnad.
Coco är en kärleksvägrande rebell som går sin egen väg och säger vad hon tycker men ändå viker sig för någon annans nycker för att slippa sitt fattiga liv. Jag har svårt att acceptera Cocos underkastelse, samtidigt som det kanske är den svagheten som gör berättelsen intressant. Jag saknar mer detaljer om hur framgångarna började. Det kunde gärna ha fått ske lite på bekostnad av det onödigt stora fokuset på kärlekshistorierna – för Coco BLIR kär, big surprise…
Atmosfären:
Jag är svag för franska filmer, jag vet inte om det är språket eller en speciell stämning som gör det. Filmen har i alla fall den där franska känslan, med ett tempo som är behagligt långsamt utan att bli ointressant och detaljer med humor.
Skådespeleriet:
Tautou gör Coco bra; hon är egensinnig, rolig och samtidigt lite stel och osäker. Också motspelarna är bra.
Betyg:
3,5 av 5 ägg.
