Genom hela boken får läsaren följa alla fem, en nödvändighet för att inte börja hata dem! Det är fem spännande, men ack så enerverande, personporträtt som tecknas – ändå går det inte att avsky någon av dem. Det som börjar med en stilla (och inte så lite tragisk) förortsidyll hinner ta många vändningar innan boken är slut, allt kretsande kring Enids önskan att samla hela familjen för en sista jul tillsammans.

Jag har svårt att lägga ifrån mig boken. Hur mycket jag än stör mig på karaktärerna måste jag fortsätta följa dem och i slutändan vill jag bara att deras tragiska tillvaro ska bli bra igen!

Filmen ifråga var Järnladyn. Meryl Streep spelar ond kvinna på ålderns höst, komplett med demens och allt. Jag tycker kanske att demensen fick spela en allt för stor roll i filmen, jag hade velat se mer fokus på Thatchers tid vid makten. Streep gör en bra tolkning i en bra film som tyvärr inte lämnar något bestående intryck. När jag passerar nödutgångsskylten på väg ut tänker jag inte så mycket på filmen som på vad jag ska äta när vi kommit till caféet…

Det blir

Så, till boken. När konsthistorikern Leo köper en tavla av konstnären Bill inleds en lång vänskap mellan de båda, deras hustrur och deras jämngamla söner. När Leos tillvaro slås i bitar finns Bills familj där och får en allt större betydelse för Leo. Hans vänskap med Bills son Mark fördjupas men något står inte rätt till med den till synes trevlige och charmige Mark.

De första sidorna är jag lite otålig över det långsamma tempot i språket men snart är jag fast. Utifrån Leos berättarröst skildras familjernas liv kring 1980-talets akademiska värld och konstscen i New York. Jag gillar att karaktärerna nördar in så på dessa områden, så mycket att jag blir nyfiken på vissa av de forskare som det refereras till… Tragedin drabbar Leo (och läsaren) från ingenstans och Leo måste sakta tar sig tillbaka. Så långsamt att man knappt märker det blir dock berättelsen åter allt mörkare när Leo dras in i den gåtfulle Marks värld. Det är en suggestiv berättelse som jag har svårt att lägga ifrån mig, berättad på ett fantastiskt sätt!

Betyg: 

Känslan:
Är det något jag är svag för så är det overkliga berättelser som utspelar sig i en verklig värld.

Skådespeleriet:
Brad Pitt och Cate Blanchett i huvudrollerna, inte mycket att orda om. Dock har jag ibland lite svårt för när personer spelar mycket äldre än de är, med tetatersmink, tjocka lager rynkor och hela kitet, vilket är ett centralt inslag i filmen. Filmens enda minus.

Betyg: 

Coco är en kärleksvägrande rebell som går sin egen väg och säger vad hon tycker men ändå viker sig för någon annans nycker för att slippa sitt fattiga liv. Jag har svårt att acceptera Cocos underkastelse, samtidigt som det kanske är den svagheten som gör berättelsen intressant.  Jag saknar mer detaljer om hur framgångarna började. Det kunde gärna ha fått ske lite på bekostnad av det onödigt stora fokuset på kärlekshistorierna – för Coco BLIR kär, big surprise…

Atmosfären:
Jag är svag för franska filmer, jag vet inte om det är språket eller en speciell stämning som gör det. Filmen har i alla fall den där franska känslan, med ett tempo som är behagligt långsamt utan att bli ointressant och detaljer med humor.

Skådespeleriet:
Tautou gör Coco bra; hon är egensinnig, rolig och samtidigt lite stel och osäker. Också motspelarna är bra.

Betyg:
3,5 av 5 ägg.